On the Road AgainStockholm – Singapore 2015

Aug 13th Fast i djungeln

Precis när vi lagt på efter vårt samtal med vår researrangör i Myanmar (vilket är obligatoriskt för att resa med egen bil i landet) för att dubbelkolla att det är fritt fram att köra in i Myanmar (eftersom om vi inte kan återvända tillbaka till Indien efter att vi lämnat landet) svischar en ryss på motorcykel förbi, som vi starkt misstänker är ryssen Dmitry som ska göra oss sällskap genom Myanmar. Eftersom vår researrangör gett oss klartecken att korsa gränsen följer vi efter motorcykeln till immigration office för att påbörja byråkratin för att lämna Indien.

Proceduren att stämpla ut oss och bilarna var en smidig historia, byråkraterna samlade ihop sig så vi inte skulle behöva gå runt mellan alla hus och vi behövde bara fylla i några utreseblanketter. Fast innan gränskorningnen, 200 meter från immigration- och custom office, har de en militär check-point som ville skriva upp alla våra saker i vår packning. Till en början ville de skriva upp minsta pinal i våra fullastade bilar (på detaljnivån 4 t-shirts, 350 gram pasta etc.), men efter att vi retat dem lite förstod de hur dumt och onödigt det är (speciellt eftersom vi redan gått igenom tullen).

Efter check-pointen rullar vi över en bro och vi är i Myanmar – fysiskt i alla fall. Nu börjar nästa omgång byråkrati. En guide skulle ha mött upp oss vid gränsen för att hjälpa oss med detta, men han har inte dykt upp. Vi påbörjar därför själva instämplingsprocessen men stöter snabbt på patrull – vi behöver ett tillstånd från “Hotel and tourism department”, som vår guide har (var han nu är). Okej, kan vår researrangör kanske mejla den till gränskontoret? Nä, men faxa. Så vi ringer vår researrangör och ber dem faxa tillståndet. Lättare sagt än gjort – efter 5 timmar med flera samtal (när de väl svarar) till de knappt engelsktalande guiden och researrangören trycker faxen ut vårt tillstånd och vi får våra pass stämplade.
Konstigt nog tillåts vi sedan köra in i landet utan vare sig guiden eller den liasions officer som ska följa med. Varför skulle snart visa sig.

Vår kommande sträcka är nätta 13 mil till staden Kalaymyo, antalet broar på den sträckan: 71. Varav de fem största sägs vara bortspolade i den massiva översvämningen som nyligen drabbade Myanmar.

Vi bestämde oss för att stanna en natt i Tamu för att samla på oss mer information och försöka få tag på vår guide. Morgonen därefter gav vi oss ut på en rekogniceringstur för att ta reda på broarna och flodernas beskaffenhet.

För egen bil tog vi oss till första raserade bron. Därefter fick vi vada, balansera på stockar och åka båt över floderna och ta taxi/åka traktorflak mellan brorasen.

 

 

 

 

 

Efter att ha undersökt samtliga broar insåg vi att detta kanske skulle gå att ta sig igenom. Två av floderna borde man kunna köra genom (vi övade ju i Indien) och lite väta har ingen dött av. Vi började engagera den hjälpsamma lokalbefolkningen i bygget av en flotte som skulle klara 4 ton bil. Oljefat lokaliserades och vid bro nr 3 fann vi en man som lovade att få tag i 10 man som skulle kunna hjälpa till att dra över sagda flotte om vi kom med en. För en kort stund såg det väldigt ljust ut men det ska inte vara lätt att ta sig till Singapore. Det kom därefter till vår kännedom att den svåra vägen inte alls var till Kalaymyo utan därifrån hade två stora (läs enda) broarna söderut kollpsat.  Vi måste därför se över om detta kommer fixas närmaste tiden eller vad för andra alternativ vi har. Som tur är så finns det en riktigt bra restaurang i Tamu så vi lider inte.

Posted in Indien, Myanmar by Sandra Egardt with 1 comment.