Flykten från Imphal
Personalen på Hotel Grande Classic är bland de mest hjälpsamma vi mött. När vi återvände nedslagna efter försöket att ta oss förbi demonstranternas barrikader började de fundera på när och hur vi skulle köra för att komma i väg. De visade olika vägar på kartor och ringde till sina vänner som bodde längs de olika rutterna för att se hur läget var. Efter någon timma ringde hotellmanagern upp till vårt hotellrum med en plan!
– Han och den näst högsta chefen skulle köra före oss på motorcykel klockan fem på morgonen (innan de värsta demonstranterna vaknat) och ta oss ut ur stan. Sagt och gjort, vid fem rullade vår lilla konvoj på Imphals öde gator. Hotellpersonalen hade svidat om från sina kostymer till fotbollströjor och knutna bandannas för munnen. Militären hade under natten rensat bort de största hindren och förutom ett gäng ungdomar vid den sista bron (där hotellmanagern pratade oss igenom) gick färden smidigt.
Då få vågat sig ut på vägen swishade vi fram och kom snabbt fram till den plats där det tidigare varit en fem meter hög landslide.
Utav denna återstod nu högar av lera men helt klart framkomligt. Men vi ska inte sticka under stolen med att det var läskigt att köra på vägar där ena körfältet i bästa fall sjunkit 30 cm eller i de sämre fallen helt kollapsat och rasat ner.
Glada fruar vid frukostpaus.
Moreh som är gränsstaden mot Myanmar är en liten by som till större delen består av “hotell” längs en dammig gata. Efter besök på ett antal hotell (med insikten om att standard nog inte skulle skilja sig avsevärt) tog vi in på ett som lovade elektricitet iaf två timmar på kvällen. Staden hade varit strömlös i tio dagar.
Avsaknaden av ström gjorde att det inte gick att få tag på någon lagad mat så vi ockuperade hotellets balkong där vi spenderade kvällen innan det blev en kvav natt på resan helt klart hårdaste (tänk planka med ett lakan på) säng.
Posted in Indien by Malin Leijonhielm with 1 comment.
Leave a Reply