I Österled
Uppenbarligen gav Cappadocia och de underjordiska städerna mersmak, eftersom vi fortsatte i samma stil med berget Nemrut Dagi med sina stora stenhuvuden. Avbildade i jättestatyer på bergets topp (ca 2100 m) stod diverse gudar och hjältar (Apollo, Zeus, Herakles m.fl.)
Berget står med på UNESCOs World Heritage List och lyckligtvis var vi så morgonpigga att vi hade berget för oss själva!
Vägen upp var slingrig och bitvis väldigt brant. Tacka gudarna för lågväxel!
Ni kanske tycker att vi tar oss lite för snabbt fram, och det gör vi verkligen! Vi vet dock att vi kommer att behöva väldigt mycket tid till att skeppa bilarna till, och sedan korsa, Indien.
Efter Nemrut drog vi hastigt österut mot Tatvan, där vi gjorde vår första Bush Camp. Vi lyckades hitta en liten grusväg som abrupt slutade i ett snårigt parti med mycket högt gräs. Detta hindrade givetvis inte vår bilar, så vi tog oss fram till en liten avskild gräsplätt nere vid vattnet, där vi slog upp tälten.
Erik och Mats fick här ett ypperligt tillfälle att pröva på sina förklädnader, som kan användas för att smälta in i vilken turkisk folkmängd som helst!
Det var uppfriskande att bada i sjön efter ett par dagars hård körning i stekande sol, men av någon anledning blev man helt slemmig av vattnet. Skumt…
Efter Tatvan drog vi vidare till Van. Egardts Merca hade nämligen börjat läcka diesel från en spridare. Lyckligtvis fanns där en Mercedes-verkstad som löste problemet lite snabbt. Under tiden åkte Leijonhielms till en Land Rover-handlare för att ersätta en knapp som slitits ut. Tyvärr hade de inga reservdelar, men sålde gärna ett par liter växellådsolja, något som säkert kommer att gå åt.
Vidare till Dogubeyazit, ett par mil från den Iranska gränsen. här skulle det övernattas en natt, men tyvärr har Mercedesen fått problem med kopplingen, vilket måste åtgärdas innan vi åker vidare till Iran. Efter en dags mekande på en verkstad kunde Mats och Sandra konstatera att en reservdel måste beställas från Istanbul. Därmed står det 1-1 och vi hoppas att det även blir slutställningen i hållbarhetstävlingen!
Så här ser en koppling ut när en av de dämpande fjädrarna i den gått av och ställt till det.
Som tröst firades en av de sista kvällarna i den sekulära världen med Champagne (tack Darpö), gåslever, dadlar i bacon och diverse tilltugg. Otroligt civiliserat!
Tyvärr har det visat sig att det tar två dagar att skicka hit den nya kopplingen, så det dröjer tills på fredag innan vi kan åka vidare mot Iran.
Posted in Turkiet by Erik Leijonhielm with 1 comment.
Skillnaden på en vattenmelon
Vi hade stålsatt oss för uppdraget att ta oss ut ur Istanbul men trafiken flöt på förvånansvärt bra och tutan gick inte det minsta varm. På fina vägar i lite regn tog vi oss till Gölbasi (och Unsala camping vilket också var ett fyrstjärnigt hotell).
Till middagen tog vi andaktsfullt fram vår vattenmelon som vi införskaffat i Rumänien. Tyvärr uppvisade den inte en helt önskvärd färg vilket våra turkiska camping-grannar noterade:
“That can’t be a turkish melon?!”
Nej, melon var knappt ätbar och vår trevliga efterrätt fick utebli. Men mitt i middagen dök samme man upp med ett fat uppskuren vattenmelon, super trevligt och väldigt uppskattat.
På samma camping mötte vi en man som bott i Sverige på 60-talet som på nästintill flytande svenska bjöd in oss för att fira nationaldagen i Ankara. Tyvärr hade vi redan passerat Ankara och att åka tillbaka kändes inte helt aktuellt även och blev väldigt glada för inbjudan.
Nationaldagen fick istället (i den Leijonhielmska bilen) firas med stamsånger på vägen mot Göreme och Cappadocia.
Posted in Turkiet by Malin Leijonhielm with no comments yet.